Hoppa till innehåll
    Navigera framåt för att komma åt föreslagna resultat
    Superhost i rampljuset: att ge hemmet liv igen

    Superhost i rampljuset: att ge hemmet liv igen

    En änka berättar hur värdskap och internationella gäster hjälpte henne i sorgearbetet.
    Av Airbnb den 8 feb 2019
    4 minuters läsning
    Uppdaterad 5 mar 2020

    Supervärden Marianne var plötsligt ensam i den bostad som hon och hennes avlidne make renoverade tillsammans. För att gå vidare startade hon sitt eget företag och öppnade sitt Kalifornien-boende för gäster från hela världen. Med egna ord berättar hon hur värdskapet gav hennes liv en ny mening och vad det innebär att vara en kvinnlig entreprenör:

    Det var något fördelaktigt med att ha liv, att människor kom tillbaka in i huset.

    När jag förlorade Mike fanns det en sådan enorm känsla av förlust, tomhet, ett tomrum. Han opererades i maj 2017 för vad som skulle bli ett standardingrepp, men det blev komplikationer och han överlevde inte. Fyra dagar innan detta hade vi just firat 26 år tillsammans.

    Min dotter hade flyttat hem för att bo hos mig. Nästan ett år senare flyttade hon och plötsligt var jag ensam i huset.

    Jag kommer inte ihåg någon specifik händelse eller anledning till varför jag började som värd. Det bara dök upp i min medvetenhet. Och sedan gjorde jag en resa i september 2017 för att träffa vänner i Oregon, och jag bodde på ett Airbnb där. Värden var en underbar kille, och jag förklarade vad som hade hänt. Det började gå upp för mig att vara en värd kunde vara en möjlighet för mig.

    I och med min makes död upphörde även hans pension och det var en stor inkomstförlust. Jag är ensamföretagare som jobbar som lärare, författare och landskapsarkitekt. Jag var inte på en plats där jag kunde fokusera.

    I min fantasi var Airbnb en källa till lätthanterligt kassaflöde. Men det är ett arbete. Och eftersom jag är ensamstående var jag orolig över säkerheten. Jag köpte lås till gästrummen och mitt rum, men jag tror att jag bara har låst dörren en gång när det var en kille som checkade in väldigt sent på kvällen. En vän till mig som också är värd föreslog att jag skulle skriva en beskrivning av mitt boende för att attrahera de människor jag vill ha här, och hittills verkar det ha fungerat. Det kanske är naivt, men jag litar på folk och för det mesta är de ärliga.

    Värdskapet blev ett sätt att vara lite mindre eremit. Detta blev ett av skälen till att jag var tvungen att hålla huset rent, ett skäl till att visa mig modig. Du måste skärpa dig lite. Det var bra saker.

    Jag minns Mike med varje person som besöker mig. Det är både sorgligt och stärkande.

    Han älskade att jobba med detta hus. Han var snickare. När vi köpte huset 1995 var det förstört, ett renoveringsobjekt, och han gjorde det till en så vacker plats att bo på. På sätt och vis får jag uppleva hans ande, hans energi när folk kommer in i huset, lägger märke till träarbetet och säger, "Oj, wow.”

    Jag känner mig så stolt. Jag känner det för oss båda. Så underbart att jag kan dela med mig av det.

    I början skulle jag berätta för gäster att jag just hade förlorat min man. Sen, steg för steg, var det inte längre det första jag delade.

    Jag har blivit otroligt välsignad med de gäster jag har haft. Eftersom jag bor i Santa Monica ville de åka till stranden, piren och Venice, så jag såg dem inte så mycket. Jag behövde fortfarande mycket utrymme och mycket tystnad, så det var perfekt.

    Ibland pratade vi över en kopp kaffe eller satt ute i hammocken med ett glas vin och njöt av havsbrisen. Några av gästerna var verkligen trevliga människor att prata med. Det var en påminnelse om att livet går vidare, hur kliché det än låter.

    Värdskapet blev ett sätt att vara lite mindre eremit.
    Marianne,
    Santa Monica, Kalifornien

    En gäst var en ung kvinna. Jag hade inte nämnt att Mike hade dött, men hon kanske la märke till hans bilder i huset. Hon berättade att hon hade förlorat sin pojkvän några månader tidigare i en olycka. Så jag befann mig på en otrolig plats där jag kunde öppna, inte bara huset, utan även ett utrymme för henne att prata om sin förlust med någon som förstod. Och för mig var hon någon jag kunde prata om Mike med. Det fanns en gemensam plats, en otrolig synkronisering. Vi har skickat meddelande till varandra några gånger. Hon kanske inte kommer tillbaka, men under en tid rörde vi varandras liv.

    Som värdar delar vi med oss av boendet, men ibland är det en plats där vi delar så mycket mer.

    När jag öppnade mitt hem kunde jag ge något även när jag kände mig så uttömd.

    Nu har jag mitt eget företag. Och det finns så mycket att säga om att vara sin egen chef och att ha fullt inflytande över hur ens liv utvecklas. Den känsla av makt som en kvinna känner när hon driver sitt eget företag är enastående.

    Det kanske låter lite konstigt för folk, men det är något så heligt med att välkomna en främling. Som värdar fungerar vi som guider för trötta resenärer. Och när vi har ont, mår dåligt och är ensamma, ger den interaktionen och kontakten lite läkande kraft.

    Foton från Marianne

    Airbnb
    8 feb 2019
    Var detta till hjälp?